Påsk i Arequipa

Vulkanen Misti i Arequipa Peru
MAjestätisk Kondor, alldeles vild
Majestätisk Simon i Colcadalen
Butter Nomi i Rågfält (på glad Lucho)

Ja så här vackert kan det vara. Den som minns våra fula bilder från förra årets leriga påsk i Sorata kan konstatera att vi hade tur med vädret. Men å andra sidan fick vi åka bil i tio timmar för att komma till Arequipa, och sedan stå ut med att Simon började vakna på natten igen (vilket han precis slutat med innan vi åkte), att Nomi plötsligt utvecklade åksjuka, och att Luchos bossiga storasyrra Maria Angela ständigt slet ut nappen ur munnen på Nomi och sa "det där är kacka!!!" vilket inte gjorde Nomi till en gladare person direkt... (Nomis mamma befann sig under hela resan på gränden till nervsammanbrott medan pappan utövade det för män så vanliga tricket att sätta på sig öronfilter och le charmigt...) Som grädde på moset fick vi uppleva ett milt jordskalv en dag, rätt läskigt. Men känner sig liksom lite full plötsligt, rutorna börjar skallra och så låter det som ett flygplan flyger precis över huvudet på en. En väldigt vilsam plats var annars Santa Catalinaklostret, en liten stad i staden, där förr fina familjer satt sin andra dotter som nunna.

Från Arequipa åkte vi upp till Colca. Colcadalen är helt ljuvligt vacker, och vi hittade ett fantastiskt hotell med utsikt över dalen, stor buffé, och en tam alpacka till Nomis glädje (hon är ju helt galen i alla djur, utom en papegoja vid titicacasjön som hon av någon anledning blev vansinnigt rädd för i julas). Sedan var man tvungen att stiga upp tidigt (som vi ju är rätt vana vid...suck) för att köra till den plats där solljuset värmer luften ända ner i dalen vid åtta på morgonen, och kondorerna svävar upp liksom av sig själva. En otroligt vacker upplevelse. Det tyckte särskilt Simon. Tror vi.

Hemvägen gick rätt bra, fast vi fick med oss Maria Angela och hennes mamma (hon är alltså Luchos halvsyster) och Maria Angela blev nedspydd två gånger av Nomi. Och bilen blev plötsligt knäpp - vi hade haft problem med larmet tidigare, men fått bilen inlagd på totalsanering, men nu började det krångla igen: slog man på ljuset stannade motorn, och försökte man med blinkers så gick vindrutetorkaren igång... Sista biten in i El Alto vid kvällskvisten var lite läskig eftersom vi bara kunde köra med parkeringsljusen på...

Nu blir det nog inga jättelånga bilresor mer på ett tag, Nomis balansorgan ska väl vänja sig först. Själv ska jag försöka vänja mina hjärnceller vid att arbeta igen, det har nu gått två veckor (med påsklovet emellan, guskelov) och det är lite hektiskt. Men roligt också. Hej för den här gången!